Är du sann mot dig själv?
Dvs visar du alltid vem du är eller har du beteenden som du gömmer dig bakom eller helt enkelt sidor hos dig själv som du inte visar?

Idag ska jag skriva om hur viktigt det är att visa vem du är för alla du möter. Att inte hålla på att ha en attityd och ett sätt mot en person och en annan mot en annan. Eller ha ett sätt att vara på när du är på jobbet och ett helt annat när du är hemma och privat. Självklart är det väl en viss skillnad på vad du kan göra hemma respektive på jobbet och också lite beroende på vilken person du träffar på så kanske du t o m behöver bemöta dessa på lite olika men är skillnaden stor mellan ”dina olika jag”?

När jag ser tillbaka på mig själv hur jag var tidigare och fram för allt under tiden jag var gift (90-talet) och levde med min dåvarande man och hans två barn sedan tidigare äktenskap och arbetade som IT-projektledare på Skandia. Då var jag verkligen två personer.

På arbetet var jag IT-projektledaren som bl a drev Skandia-koncernens första koncerngemensamma projekt (worldwide). Företaget skulle byta från flera olika mail-system till ett gemensamt. Jag var en envis och driftig projektledare med koll på allt från övergripande nivå till nästan minsta detaljnivå. Jag var ansvarig för införandet av e-mailsystemet i Norden och var samordnare för de övriga IT-enheternas del-projekt (UK, USA m fl). Jag coachade projektdeltagarna och drev de andra delprojekten utanför Norden mot projektets mål. Jag var över till både UK och USA och pratade med deras IT-chefer om projektet och hur de behövde agera för att samordna sina IT-satsningar och införandet av företagets gemensamma e-mailsystem. Jag rapporterade till en styrgrupp bestående av höga chefer bla från Skandias koncernledning.

Hemma däremot var jag inte lika ”stor och stark”. Jag blev den hänsynstagande och jämkande flickan/kvinnan/frun. I ett äktenskap med barn sedan tidigare äktenskap och en f d fru fanns det mycket att ta hänsyn till. Snäll och anpassningsbar som jag var så backade jag många gånger. Gav efter när jag egentligen borde ha stått på mig etc. Det insåg jag långt senare att jag borde ha gjort. När jag var mitt uppe i det var det högst naturligt att ställa mig åt sidan för att få lugn o ro. Jag behöver inte gå in på detaljer men det var en hel del jag tog hänsyn till och där jag förminskade mig själv.

Till slut så blev mina bägge beteenden för mycket att hålla isär och även det att jag inte tog plats tog ut sin rätt. Jag började säga ifrån och försökte bli mer en blandning av mina ”två jag”.

I dag tror jag att jag har relativt bra blandning av att vara driftig och att ta hänsyn och vara anpassningsbar men visst händer det att jag ger efter för snabbt och är för snäll ibland. Det här med personlig utveckling det får vi alla jobba på hela tiden även jag.

Jag brukar ofta få vägleda i detta ämne och guiderna framför då vikten av att försöka vara ”en och samma person” oavsett situation. Du behåller mer av din egen energi då och livet blir så mycket lättare.

Så hur har du det med dina eventuella olika roller och beteenden? Är du en och samma person (i stor sett) var du än befinner dig och med vilka personer du än har omkring dig?

Är du inte det så börja fundera på vad du kan förändra för att bli mer DU oavsett i vilken situation du befinner dig i.

Lycka till!!