För 20 års sedan på dagen idag hände något som fick mig att så småningom hamna där jag är idag, arbetande som medium och healer på heltid. En av mina bästa väninnors son blir dramatiskt knivskuren och dör på Odenplans T-banestation. En förskräcklig händelse men som på något konstigt sätt ändå ledde fram till något bra både för mig och även för min väninna.

Hur kan jag då säga att denna händelse har lett fram till något bra. Hur kan en annans persons död och tragiska förlust och sorg leda fram till något bra. Självklart var tiden närmast efter hans bortgång oerhört ledsam och jobbig för hans familj och när sedan ytterligare en son till min väninna drunknar lite drygt ett år senare ja då vet jag att jag tänkte ”Idag får inte solen skina” det är en mörk dag idag och det var om ännu mer ofattbart att det hände. Vi var många som var i chock och livet var oerhört tungt fram för allt för min väninna och hennes familj men även för en del av oss nära vänner. Faktiskt var nästan ett helt litet samhälle påverkat då båda killarna spelade hockey i samhällets hockeyklubb och allmänt kända. Den värld jag levde i då var en värld där ”alla kände alla”, åtminstone nästan, så många var påverkade.

Hur har då denna händelse gjort att jag idag jobbar som medium och healer? Jag får hoppa fram några år i tiden. Under några somrar under de första åren av 2000-talet hälsade jag på min väninna i hennes härliga hus i Umeå under ca en vecka varje sommar. Ett hus som ligger 75 m från havet och som jag tyckte mycket om att vara i. Jag låg på klipporna och solade och min väninna pysslade i sin trädgård och så hade vi härliga ”tjejsnack” till god mat och vin. Vi hade mycket trevlig men många gånger kände jag att det var ”något som inte stämde”. Vi hittade alltid naturliga förklaringar till det. Vi var olika hon och jag och förklaringarna blev att vi såg olika på saker och ting eller att vi låg lite olika i våra personliga utvecklingar etc. Alla bra och vettiga förklaringar men det kom att visa sig att orsaken var en helt annan.

Sommaren 2004 var jag åter igen uppe i Umeå för att ligga på klipporna och sola och umgås med min väninna. Det blev inte mycket solande den veckan utan en massa andra saker hände som alla ledde fram till att jag förstod jag var medial. En sak som hände var att en man kom och skulle göra en s k Husrensning hos min väninna dvs känna in energierna i hennes hus och balansera upp dom och eventuellt rensa bort något som var mindre bra. Mannen fann då att en av min väninnas söner hade ”fastnat mellan våra världar”. Sonen som hade blivit knivstucken och dog så hastigt hade inte gått in i ljuset och in på Andra sidan utan var i någon typ av mellan-land. Sonen fick hjälp att gå över helt och in i ljuset av mannen och min väninna. Själv satt jag vid sidan om och grät. Jag var oerhört rörd vilket var lite märkligt då jag inte kände hennes son så väl. Sonen hade varit min mans (numera f d man) sons bästa kompis så han hade varit i vårt hem och fanns i vår omgivning men jag kan inte säga att jag kände honom väl. Vad som sedan hände var märkligt. Efter det att sonen fått hjälp över till Andra sidan så försvann mina känslor av att något var fel eller inte stämde. Det var helt lugnt. En märklig känsla.

Skulle hans övergång till Andra sidan ha något med det att göra. Ja det visade sig att så var det. Jag hade ”känt av honom” under många år visade sig. Han och hans bror kom sedan och ”hälsade på” från andra sidan under hela hösten 2004 i stort sett så fort jag satt hemma i mitt vardagsrum i Stockholm och pratade med min väninnan i telefon. Jag fick då förmedla budskap och information från dom två som gått bort. Det var dom två som var mina första lärare i att kommunicera med andevärlden.

Ödmjukhet inför livet skriver jag som rubrik. Hur kan då det stämma med så mycket död och elände jag skrivit om? Jag vill se det så här att jag är oerhört tacksam för vad de hjälpte mig att förstå om mig själv och andevärlden genom sina bortgångar. Jag vill även se det som att det finns många gånger en mening varför människor går bort under dramatiska och tragiska förhållanden. Att det kan få andra människor som är kvar i livet att utvecklas. Detta är säkert ett kontroversiellt ämne och kan säkert röra upp känslor hos många men jag stödjer mitt sätt att se på det även utifrån vad min väninna som miste sina två barn har berättat för mig. Hon säger att hon själv skulle troligen inte ha tagit tag i sitt liv och förstått vad hon varit påverkad av sedan barnsben och jobbat på det för att må bättre om hon inte mist sina söner. Även detta ledde henne in i den andliga världen och fick henne förstå att även hon var medial.

Visdomsord: Se varje händelse i ditt liv, även om dom är tragiska och jobbiga, som något som kan få dig att komma framåt och utvecklas. Du kanske inte kan förstå det med en gång men oftast visar det sig efter ett tag. Självklart, ta dig tid att sörja också, även det är utveckling att släppa ut sina känslor när känslorna är där och att inte lägga dom åt sidan eller skjuta undan dom. Som jag ser det – Det gäller att vara ödmjuk inför allt som händer oss livet!